Sommaren när jag var 7 år gammal - just innan jag
skulle börja skolan – tillbringade vår familj några veckor på Vrångö i
Göteborgs skärgård. Det var min första upplevelse av havet, som både
fascinerade och skrämde mig.
En dag meddelade pappa att han hade organiserat en
fisketur med en ungdomsvän på ön, så vi gjorde oss i ordning hela familjen och
promenerade ner till hamnen. Fiskebåten visade sig vara en liten, öppen båt,
som påminde om en vanlig roddbåt, och kanske var ungefär dubbelt så lång. Den
hade inombordsmotor och en mast mitt i.
Vi fiskade makrill med långrev, och det visade sig
vara gott om fisk. Men det som fascinerade mig mest var alla maneter av olika
slag. Man kunde se dem tydligt. Båten låg djupt i vattnet, och jag kunde ha
doppat fingrarna i vattnet från min plats i aktern.
Men så, när vi kom ut på öppna havet var det rätt
gropigt, och när den lilla båten var på väg ner i vågdalarna, såg vågorna
föröver enorma ut. Fiskaren som styrde båten hade givetvis vuxit upp med hav
och båtar, och visste säkert vad hans båt klarade av. De vuxna var helt lugna,
men det hindrade inte att jag blev mycket rädd. Min yngre bror, som just fyllt
tre, skapade vid detta tillfälle ett av familjens bevingade ord: ”Mamma, håll
fast mig så att jag inte drunknar ner!”
Själv sa jag ingenting, men pappa såg att jag var
rädd, och föreslog att jag skulle sätta mig mitt i båten och hålla om masten…
Jag blev påmind om denna båttur och om bilderna av
Bertil Valliens underbara båtskulpturer när jag läste Einars inlägg om en annan
liten båt av guld. (Bilderna har jag hämtat från Insikt och handling, nr
1, 1981.)
Man kan givetvis se detta med att hålla i masten (eller
söka trygghet i modersfamnen) som ett uttryck för ett religiöst förhållningsätt
till verkligheten. Som metod att rädda livet om båten sjunker är det givetvis
illusoriskt.
Men denna något neurotiska aspekt av religionen är bara en av många sidor. Freud, som var en träskalle när det gäller religion, kunde – liksom dagens jihadistiska ateister – bara se denna sida. Hans kollega C.G. Jung hade däremot ett mera fruktbart perspektiv, och sökte förstå religiösa symbolers betydelse.
Religionen är ett språk. Religionens språk kan inte
översättas till vetenskapens språk. Religionen förhåller sig till ”verkligheten”
ungefär på det sätt som konsten förhåller sig till verkligheten, och det är
lika meningslöst att kritisera religionen för att den inte överensstämmer med vetenskapen,
som att anklaga ett kubistiskt konstverk för att förvränga verkligheten.
Religion är etik + estetik, och dialogen mellan
religion och konst har gett upphov till det största i alla världens kulturer.
För att fortsätta med 1800-talets giganter, så är jag
inte så säker på att den vanliga tolkningen av Marx’ yttrande av religionen som
”ett opium för folket” är vad han verkligen menade. Opium var det enda
tillgängliga smärtstillande medlet vid denna tid, och knappast ett medel att
hålla massorna dumma!
Och Émile Durkheim, en av sociologins grundare och
samtida med Freud, var lika mycket ateist som Freud, men han såg ändå religionen
som samhällets grundval genom historien; ett slags kollektivt medvetande.